etapp 2, heberg- göteborg
Idag hade jag lite mer tid och tänka medan jag cyklade. Denna biten var kortare, men tog också längre tid. Börjar med lite fakta: Total distans 12,4 mil. Total åktid 7 h och 10 min, genomsnittshastighet 17,4. Men nog om det... När jag kom till Varberg insåg jag att många människor går aldrig fram och frågar, någonstans måste man gå fram själv och då så börjar de fråga om hur långt jag cyklat etc. Knappt ens då. Vi i Sverige har attityden att inte bry oss om andras affärer, många gånger stjälper detta oss istället för hjälper. Om vi bara kunde vara lite mer nyfikna så ökar vi chansen för ett intressant liv. Att träffa nya människor med olika öden, tror jag att vi växer i. Jag tror att man måste vara lite nyfiken för att komma någonstans i livet. Det verkar som om vi måste ha något gemensamt innan vi vågar ta steget, men det är ju helt fel. jag skall i i alla fall satsa på nyfikenhet. Det kan ju faktiskt förändra ens liv....
Jag tänkte dessutom säga ett antal saker om varför jag gör detta. Det slog mig idag, bortsett från det självklara att du får se naturen på ett helt annat sätt. Dock är det inte det största skälet till att jag gör detta, det handlar istället om min utveckling, både kroppsligt och mentalt. Jag tvingas att ta hand om mig själv och inte förlita mig på andra. Den utmaningen har fortfarande inte kommit utan den kommer i morgon, då jag skall bo själv på ett vandrarhem, laga min egen mat etc. Då måste jag bekämpa tröttheten och ta tag i sådana saker. Det handlar om en mental inställning.
Det handlar också om något så simpelt som att förse mig själv med vatten. Stanna på nästan varenda mack och fylla på. Annars orkar jag inte någotting. Allt detta kan sammanfattas i en mening. Det handlar om att utveckla sitt ansvarstagande
Sedan kroppsligt utvecklas jag, smärtan som kommer de sista milen är outhärdlig i vissa stunder, då gäller det att koppla bort smärtan och fortsätta. För jag måste fortsätta, skall jag bara stanna mitt på vägen och ge upp. Det går ju inte, utan då fortsätter jag. Jag känner för varje etapp som jag gör att kroppen klarar av att stå emot tröttheten och smärtan. Man lär känna sin kropp på ett helt annat plan.
Jag tänkte sammanfatta mitt blogginlägg med Gunde Svans gamla klyscha att "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"
Jag tänkte dessutom säga ett antal saker om varför jag gör detta. Det slog mig idag, bortsett från det självklara att du får se naturen på ett helt annat sätt. Dock är det inte det största skälet till att jag gör detta, det handlar istället om min utveckling, både kroppsligt och mentalt. Jag tvingas att ta hand om mig själv och inte förlita mig på andra. Den utmaningen har fortfarande inte kommit utan den kommer i morgon, då jag skall bo själv på ett vandrarhem, laga min egen mat etc. Då måste jag bekämpa tröttheten och ta tag i sådana saker. Det handlar om en mental inställning.
Det handlar också om något så simpelt som att förse mig själv med vatten. Stanna på nästan varenda mack och fylla på. Annars orkar jag inte någotting. Allt detta kan sammanfattas i en mening. Det handlar om att utveckla sitt ansvarstagande
Sedan kroppsligt utvecklas jag, smärtan som kommer de sista milen är outhärdlig i vissa stunder, då gäller det att koppla bort smärtan och fortsätta. För jag måste fortsätta, skall jag bara stanna mitt på vägen och ge upp. Det går ju inte, utan då fortsätter jag. Jag känner för varje etapp som jag gör att kroppen klarar av att stå emot tröttheten och smärtan. Man lär känna sin kropp på ett helt annat plan.
Jag tänkte sammanfatta mitt blogginlägg med Gunde Svans gamla klyscha att "INGENTING ÄR OMÖJLIGT"
Kommentarer
Trackback
