Total intryck så här tre veckor efter

Jag har inte varit redo för att skriva förrän nu.. Det tar lång tid innan man smälter vad man egentligen har gjort. Tre veckor efter hemkomst är jag tillbaka i min gamla vardag med sista sluttampen på skolan. Jag är tusen upplevelser rikare, men har redan börjat att planera för nästa projekt; marathon vs lindingöloppet inom det närmaste året i alla fall. Har inte riktigt bestämt mig. Men jag cyklar inga långa sträckor nu utan det blir max någon mil per dag, utan jag springer istället. En helt ny utmaning! Jag är enormt tacksam över hur bra jag har det hemma, hur allt är serverat och taget för givet. Vi lever i en vardag full av bekvämligheter som vi inte egentligen uppskattar. Dessa bekvämligheterna är jag idag oerhört tacksam över. Jag har också insett att ingenting är omöjligt bara man vill tillräckligt mycket och arbetar tillräckligt hårt. Jag tror att många gånger så stannar vi vid tanken, lägger den åt sidan och låter den ligga där. Men jag har bestämt mig för att uppfylla mina tankar och drömmar, oavsett hur ont och tålamodskrävande det kommer att bli. Jag gick in i detta projekt med tanken att få enormt massa upplevelser och minnen för livet, men jag slutförde det med något som är värt så mycket mer; en annan inställning till livet, en inställning som jag kommer att ha med mig i resten av mitt liv. Det känns fantastiskt.

Nu har jag skrivit och lämnat in min projektrapport. Jag är trots allt inte klar med mina intryck och lärdomar än, men de kommer. Kanske kommer jag få en insikt om fem år. vem vet? Men just nu lever jag i nuet och skall snart ta studenten, sen bär det av till England för att uppleva ett annat land. Det är trots allt en utmaning det med, att träffa en helt ny kultur och nya människor.

Under resans gång så insåg jag det som jag har haft på känn så länge, att jag är redo att flytta hemifrån och starta ett eget liv. En sådan här resa skapar en större självständighet. Så nu beger jag mig ut i stora vida världen för att fylla mitt liv med så mycket upplevelser som möjligt.

Just nu har jag bara tanken ett par dagar framåt och framtidsplanerna är endast ett halvår framåt, men jag drömmer om att göra ytterligare ett projekt, kanske inte på cykel utan kajak. Ett äventyr där jag och vattnet får vara ett och möta svårigheter och möjligheter.

Tack alla för ert stöd, utan er hade det inte varit möjligt att genomföra expeditionen! Jag avslutar med "Always look on the bright side of life" och själva essensen av detta projekt: INGENTING ÄR OMÖJLIGT!!

Etapp 11 Nymölla-Helsingborg SISTA ETAPPEN

Nu var man hemma. Herrregud, helt ofattbart. Nu har jag genomfört 120 mil på cykel. Jag kom hem vid 10 i fyra och nu har jag ätit och njutit. Åkte iväg till träningen också. I morgon tror jag att det blir en njutardag full med plugg, men ikväll skall jag bara sitta och njuta.

Denna resa har verkligen lärt mig mycket, just att jag har vuxit när det kommer att ta hand om sig själv. Komma på kreativa lösningar etc. Man har inget annat val, än att bara förlita sig på sig själv och sin egen uppfinningsrikedom.

Jag började vid Nymölla vid sju i morse, sakta men säkert trampade jag på. Eller det gick faktiskt väldigt fort, det var precis som om benen visste att de skulle hem och därmed fann extra energi. Det är något som jag har lärt mig; allt sitter i huvudet. I klippan blev jag bemött av min pappa och då gick det genast fortare hem. Vi hade medvind hela vägen, vädergudarna var verkligen med mig hela vägen. Totalt 2 h regn, men annars moln och sol, så jag har fått en fin hjälmbränna.

Nu skall jag ta avstånd från detta och låta det sjunka in, just nu känns det helt ofattbart. Skall skriva lite mer sedan om mitt totala intryck sen, men just nu är det helt blankt!

JAG KLARADE DET!!!!!!!!!

Etapp 10 Karlskrona-Nymölla

Jag är i Skåne!!! Herregud, i morgon inleder jag min sista dag! Att det har gått så sjukt fort...Häftigt! I morgon är det Nymölla- Helsingborg som gäller, 13 mil ungefär. Idag så cyklade jag 12 det blev mycket längre än vad jag hade räknat med. Det finns någon mental spärr vid 10 mil så här på slutet. Jag trodde att jag bara skulle cykla 7,5 mil, men det som sagt blev det mycket längre. Vid 10 mil så börjar benen och huvudet tröttna, mest huvudet. Speciellt om man inte ser en enda skylt att sträva efter utan bara väg och väg, återigen väg. Då vill man bara lägga sig ner och sova, hämta nya krafter. Men det är då det gäller att kliva över tröskeln och intala sig själv att det är bara huvudet som spökar, benen orkar minst lika mycket till. Bara ta ett tramptag i taget, och fokusera på att det går i alla fall framåt. För någon gång kommer man fram, oavsett om man tror det då eller ej. Det har jag insett så här i efterhand.

När jag tränade för detta, cyklade jag som mest i 4 h, men nu cyklar jag i 6 h. Det är en markant skillnad, för det mentala säger ifrån ungefär vid 4-5 h. I alla fall för mig. Då har jag ett riktmärke och tänker att dit skall jag i alla fall ta mig innan jag vilar nästa gång, tramptag efter tramptag, kilometer efter kilometer, mil efter mil, och till slut är jag framme. När man sedan ser skyltar som indikerar på att man är nära eller kommer till en vändpunkt så får man automatisk energi. Som när jag kom till Skåne skylten, eller att det stod Kristianstad på en cykelskylt!

tecken på att man har kommit till Skåne
- De flesta orter slutar på arp eller torp
-Det står skyltar till Kristianstad eller liknande, Skåne Län
- Människor pratar skånska
- Det börjar bli platt, vinden blåser lättare och det blir lättare att trampa
- Det är bra vägar, asfalterade
- Ser busstationer som har en gul "region Skåne" skylt
- Ser Öresundståg

Det var några av mina iakttagelser längs vägen! Det känns faktiskt konstigt att redan vara i Skåne. I morgon bär det av hemåt!

etapp 9 Kalmar- Karlskrona

Jag trodde det var fint väder i morse när jag vaknade upp, men ack så fel jag hade. Vinden var sydväst och 8 m/s alltså motvind hela vägen, även när jag svängde mot Karlskrona. Har bränt mig i pannan, hur man nu lyckas med det när man har en hjälm som går över halva pannan. Men, men. Idag var verkligen en etapp som jag hatade, det är på slutet och mina ben är inte lika pigga som första dagen, så när jag äntligen hade trampat mig nära Karlskrona blev jag rättare sagt besviken och förbannad när en grusväg dök upp, dock varade den bara i cirka fem kilometer.

Jag såg min första huggorm!!! Den låg på vägen, häftigt!!
Kristianopel, namnet kommer från Kristian Tyrann som byggde staden. det var så sjukt fint!! Då påminns man trots motvinden om varför man gör detta. Härligt! Havsutsikt utan dess like..

Nu skall jag plugga innan jag somnar, man får en helt annan dygnsrytm. Upp klockan 5 och i säng kl 20.00. Jag kommer sova riktigt gott idag!! Det vet jag! Värsta sträckorna avklarade! Skulle lägga upp lite bilder, men internet är väldigt segt här... så det blev inga.

Ciao

RSS 2.0